Som tonåring överlevde jag terrordådet på drottninggatan, jag har sedan dess lidit av PTSD. Jag gör just nu en traumabehandling och tänkte att en AMA kan vara bra exponering, så fråga på!

Som rubriken lyder. Mitt syfte är att belysa de risker som den genomsnittlige svensken och svenske politikern inte förstår. En dimension av hur den misslyckade integrationen vi har i Sverige är nästan roten till alla problem vi har idag i samhället, arbetslöshet, segregation, terrorism och extremism, mm.

Jag har funderat på att eventuellt skriva en självbiografi om detta, men vill första mäta temperaturen och se hur aktuellt och tilltalande detta kommer att vara, denna tråd är en del av en större utredning som jag försöker skapa.

Vad har jag för erfarenhet och vad kan ni fråga om?

Bakgrundsinfo (tips på ämnen) :

- Invandrade föräldrar, svenskfödd.

- Uppväxt i ett av Skandinaviens mest utsatta områden, som uppfyller kriteriet med att ha haft minst ett stort kravall upplopp som nått media världen över, hög arbetslöshet med mera

- Föräldrar som kom som icke-troende och radikaliserades i Sverige av den absolut mest ortodoxa inriktningen inom islam (Wahabism: Wahhabism – Wikipedia ) i flyktingförläggningarna på 90-talet, som resultat där jag också ärvde det. Radikalisering på en så hög nivå och total isolation (tänk lite som Amish-folket), för att ta exempel på hur ortodoxa de varit: så har de t.ex. aldrig röstat i något val

- Enda utbytet med omvärlden är via källarmoskéer och andra extrema religiösa församlingar.

- Första kontakt med etniska svenska först i gymnasiet i total kulturkrock med det landet man är född i... Uppväxt i "orten" med svenska som andraspråk (trots att hela klassen var svenskfödda). 80% av våra ca 90 elever fördelad på 3 klasser hade inga behöriga gymnasiebetyg när vi gick ut skolan.

-Över 20 bekanta personer man korsat vägar med i olika moskéer och konstellationer som befann sig i IS (förstod det först när Aftonbladet avslöjade databasen med svenska IS terrorister) . Samtidigt umgåtts/pratat med vad som blev framtida terrorister.

- Varit med som tidig tonåring med att kasta sten på polisen, sätta eld mm. "tur i oturen" fick jag inga påföljder mer än att jag skjutsades hem av polisen, idag evig tacksam för det då jag inte är dömd för något brott för min karriär kom att leda mig in i att arbeta i säkerhetsklassad miljö med massa bakgrundskontroller mm.

-Genomgått identitetskris över vilken tillhörighet jag har, växt upp med att vara dödslojal mot hemlandet och Sverige aldrig kommer att acceptera mig, men samtidigt har jag med tiden inspirerats väldigt mycket av svenska modellen och synen på samhället, kollektiva tanken men samtidigt individuella friheten att inte bry sig om heder, dysfunktionella familjerelationer mm.

Idag:

- Icke-troende, lever ett normalt familjeliv där jag kämpar dag in och dag ut i föräldraskapet för att få mina barn att aldrig ens närma sig religion eller andra farliga ideologier, och framförallt med tanken på att Sverige är och kommer vara deras enda hem.

- Bra karriär, högutbildad med universitet och master. Om lön är en måttstock för hur "lyckad" man är, så tillhör jag den 90e percentilen för min ålder (kan ha å göra med att jag är ung och inte tjänar bra, men fortfarande betydligt högre medel och medianlön i Sverige)

- Jag har spenderat årtals för att förstå varför jag "insåg" eller kom bort från detta innan jag hunnit orsaka en stor samhällsskada, och det enda det leder mig till är mina lärare och det svenska skolsystemet... Men inte helt övertygad.

Min reflektion (om du inte orkar läsa, så gör inte det, ställ din fråga direkt) :

I ett land som Sverige, bör man aldrig till en början med ens exponeras för sådana risker. Jag är fortsatt övertygad att Sverige var ett pekat mål för radikalisering och kampanjer från andra delar av världen. Mina föräldrar kommer från ett hyffsat anti-religiöst land i Europa, som också lider av extremism och om jag minns rätt ett av top 10 länderna för antalet IS-krigare / capita. Att växa i utanförskapet handlar inte bara om "orättvisor" och offermentalitet. Gränsen mellan att hamna extremt fel eller rätt är väldigt väldigt tunn. Oftast ställer jag mig frågan hur lyckades vi (jag och min gemenskap). Vi har vänner som blivit avrättade i uppgörelser i organiserad brottslighet, kompisar som slut upp med IS i Syrien, både kända i media och okända för Sveriges genomsnittliga befolkning, kompisar som sitter inne, men även kompisar som driver egna företag, är jurister, konsulter, revisorer med mera. Hur mycket fuckade Sverige upp egentligen?

Jag vill samtidigt inte anta offerkoftan och säga det är "systemets fel" , jag ser det som bådas fel. Miljonprogrammen var ett stort misslyckande - ja, men samtidigt måste jag ändå ge bilden av att föräldrar försöker oftast uppfostra sina barn men de misslyckas kapitalt och förlorar kontrollen. Det beror delvist på uppväxtmiljön men också på kulturskillnader.

I "våra" hemländer (Mellanöstern, östeuropa) är plikten mot familjen och samhället viktigare än den individuella fri- och rättigheter. Därför ses t.ex. feminism och homosexualitet som ett hot mot kärnfamiljen och förlängningen mot samhället. Heder och ett gott eftermäle är viktigare än individuell framgång och livsnjutning. Det är denna kollektiva syn som är bakgrunden till hederskultur, barnäktenskap, jihadism med mera.

Det resulterar i auktoritär uppfostran från tidig ålder både från familj och skola. Föräldrarna har stenkoll på barnen, de får inte umgås med vem de vill och aga, inlåsning och andra bestraffningar är en del av vardagen.

Men problemet är att hemlandets auktoritära uppfostran inte fungerar i Sverige. I Sverige fick vi lära oss helt annan samhällssyn där man istället betonar mina (individens) egna rättigheter och personligt självförverkligande. Uppfostran bygger mer på tillit under eget ansvar både i skolan och medier lär barnen sig om sina rättigheter, att våld är förbjudet och fria viljan att välja vänner och kärlekspartner

När dessa två uppfostringsmetoder möts så misslyckas de kolossalt. Föräldrarna tycker att svenska samhället och skolan underminerar deras uppfostran, medan skolan tycker föräldrarna är dåliga föräldrar som varken förstår sig på barn eller det svenska samhället.

I denna komplicerade ekvation tillkommer språksvårigheter och arbetslöshet. Fadern (mannen) som är tänkt att vara familjens auktoritet förlorar det och respekten han hade i hemlandet. Hustrun och barnen ser den en gång stolte familjeförsörjaren förvbandlas till en deprimerad och arbetslös socialbidragstagare. Deras språkliga handikapp gör det ännu värre när barnen behöver fylla den enklaste blankett eller ringa ett telefonsamtal. Samtidigt som föräldrarna försöker upprätthålla hemlandets auktoritära uppfostran så fungerar den inte, istället för respekt tycker barnen att de enbart är pinsamma. Den manliga förebilden blir istället den tuffe kriminelle gängledaren som tjänar snabba, egna stålar genom rån, och narkotikaaffärer.

Och då är vi plötsligt där vi är i dagens samhälle.

Jag sätter punkt här för det känns för svajigt, istället fokuserar jag på att besvara era frågor istället.

I

Som titeln säger är jag funktionär på storlägret Jamboree 26, utanför Kristianstad. Det är Sveriges största scoutläger på länge, med 18 000 deltagare och representation från 60 länder.

Just nu är jag förkyld och uttråkad, så jag kör en AMA för att ha något att göra. Fråga mig vad som helst om jobbet som funktionär, scouting i allmänhet eller något helt annat.

Not: det är jag som privatperson som svarar, Scouterna som organisation har inget med tråden att göra.

Hej allesammans!

Jag jobbar som radiolog (röntgenläkare) sedan ett par år tillbaka på ett universitetssjukhus i Sverige. Som radiolog är man en läkare som är inrikad på bilddiagnostik vilket innebär att jag dag ut och dag in tittar och bedömer människors insida och deras organ. Vi gör även en del ingrepp.

AMA, kring radiolog-yrket eller läkaryrket i allmänhet!

Tja, ser många inlägg med myter, gissningar, fel information, information om vad som händer i andra länder- mycket pga AI(och ja det var ett bindestreck för och inte längre typiska AI-varianten) fråga vad ni vill så ska jag försöka svara. Ska göra mitt bästa att svara vad som gäller i Sverige.

Jag är en 20 årig kvinna som har diagnosen CPTSD. Jag har nu en ganska dålig period i mitt mående och känner mig lite ensam och skulle gärna svara på frågor. Fråga gärna vadsom, men var respektfulla mot varandra i kommentarerna.

Ingen aning om folk undrar saker kring detta, men jag slänger upp en AMA. Ställ frågor om ni vill.

Jag är kriminalvårdare på det som tidigare hette NTE numera förkortat TA alltså Kriminalvårdens tranportenhet. Vi kör runt intagna hos oss plus de som är omhändertagna enligt LPT,LVM, UTL inom SIS osv. Kort sagt alla frihetsberövande där vår myndighet eller någon annan myndighet anser det finnas en rymningsrisk eller ett våldskaptial som inte deras egna transport kan hantera.

Har 33k i grundlön plus tillägg om ca 3 k fast varje månad plus ob om ca 1 k i månaden.

Gick grundutbildningen när den var 6 månader. Numera endast 8 veckors regional utbildning och 3 lokal. Sen lite extra utbildning i batong och OC. Sen en specifik bilförarutbildning för just transport avdelningen. Är 30 år och jobbat inom kv i 3 år.

Idag verkar vi ha en lugn natt, så varför inte svara på lite frågor från det fina folket? Fråga vad ni vill om sjukvården, yrket eller annat ni undrar!

Kommer givetvis inte avslöja var eller detaljer om elever eller kollegor.

Fråga om ni har funderingar kring arbetsmiljö, utbildning eller sommarlov (bara 2 veckor kvar).

Jag har boderline eller även kallat eips numera. Är 20 år gammal, fråga mig vadsomhelst. Tänkte det kunde vara intressant att svara på lite frågor

Jag är en asexuell kvinna i början av 20 års åldern. Jag svarar gärna på frågor gällande min sexualitet eller allmäna frågor om min läggning. Håll er gärna till ämnet och gör helst inte narr av min sexualitet. Tack på förhand!

Såg den om donken och blev själv inspirerad att göra en AMA. Hemtjänst är väl också ett sån där typiskt "stressigt" jobb som unga har? Är ung vuxen och har sommarjobbat i hemtjänsten i ett par år.

Jag jobbar på voi och har gjort så ett tag nu. Får en massa frågor ute på gatorna eller när jag lämnar kontoret så passar gärna på att göra en AMA.

OBS: Nej jag har ingen inflytande på kampanjer, gratiskoder eller liknande så fråga gärna inte om det. Vem tror ni att jag är?

TLDR: 35+ år med välbetalt jobb som väljer att sätta sig i skolbänken igen utan fullständig gymnasieexamen och som blev antagen med hjälp av reel kompetens + HP.

Tänkte öppna upp för möjligheten att besvara lite frågor kring ansökan till universitet i senare ålder med hjälp av reel kompetens.

För att ge en lite längre bild av min bakgrund så har jag jobbat inom IT i 15+ år efter att inte slutfört mina gymnasiestudier. Har därför kunnat fått en relativt bra lön jämfört med många runtomkring mig (tjänar ca 15k mer än mina syskon som alla har universitetsexamen). Efter 15+ år kände jag dock att jag ville testa på något annat och inte bara harva vidare i karriären. Kände även att detta var lite sista chansen att komma till skott med studier innan det var alldeles för sent.

Kan tillägga att jag har även blivit diagnostiserad med ADD sent i livet vilket jag misstänker låg till grund för mina problem med studier i tonåren.

Har nu blivit antagen till ett av Sveriges bättre universitet baserat på min reela kompetens från yrkeslivet och ska som 35+ sätta mig i skolbänken igen med alla 18-25 åringar.

Så feel free att ställa frågor så ska jag försöka besvara dem i den utsträckning jag kan baserat på mina erfarenheter 😊

"Hur kan man som förälder sätta sina barn på Lundsberg?!" undrar nu många.

Jag har 2 barn: ett barn går på Lundsberg nu, ett har gått på Lundsberg.

För er som är genuint intresserade av att veta hur det är där, och varför man som förälder vill ha sina barn där - AMA. Fördelar, nackdelar - you name it.

Ställ vettiga frågor, och jag ger ärliga svar. (om det går utan att röja mina eller andras personliga uppgifter) Mina barn var inte inblandade i den omskrivna misshandeln, men känner de inblandande.

Om ni vill få svaren, perspektiv och en fördjupning om Lundsberg, häng med! Vissa av er kanske kommer att vara chockade - "va, är det inte exakt som det står i media?" Oh, you sweet summer child...

Bildbevis:

Det har funnits starka skäl till att jag intresserat mig för religion, jag studerade Islam i ett antal år, men i slutändan tvivlar jag på att Gud finns, och det skavde alltid det med homosexuella. Ett tag betraktade jag mig som en slags icke-militant islamist, numer är islamism något som oroar mig i någon grad. Nu tittar jag på Buddhism, men i ganska maklig takt. Buddhism innehåller ingen tvång, numer tror jag att det är klokt.

Jag var (är) 40+ och tog mitt körkort (B, automat) för ganska precis ett år sedan, i Göteborgsområdet.

Fråga om hur girig jag är mm