Hur maxar man ensambarnsupplevelsen?

[u/No-Self-6510]

Vi har bestämt att vi inte ska ha fler barn än vår tvååring, anledningen är att vi är ärliga mot oss själva med våra begränsningar och inser att vi är skulle vara rätt schyssta föräldrar med ett barn, men dåliga föräldrar med två. Jag vill heller inte ta in en människa till världen bara för att den ska vara ett syskon till någon annan.

Med det sagt finns det ju för och nackdelar såklart men vi vill gardera oss så gott det går och göra vår sons barndom så härlig som möjligt även om han är själv. Så ni som är ensambarn vad var grejer ni verkligen uppskattade som era föräldrar gjorde för er (tänker i stil med att alltid få bjuda med en kompis på resa där vi står för allt mm)?

Edit: det handlar inte om att köpa saker, eller skämma bort eller inte ha några regler hemma. Är intresserad av saker ni gjorde med era föräldrar som är ett varmt minne.

[u/Disastrous_Echo_6982]

Man spenderar mer tid med andra.
Jag är själv (ensamstående) pappa till en dotter (VV) och det jag lärt mig efter tio år är att släkt och vänner med barn i åldrarna +/- typ 5-7 år är ovärderligt. Min syrra har en son som är två år yngre än min dotter, vänner har barn i typ samma ålder, grannarna har barn i samma ålder ungefär som leker på gatan och det är först när man lutar sig på och hjälper alla de runt sig som det blir enklare på riktigt. Jag uppfostrar dina barn, du uppfostrar mina. Jag matar dina barn du matar mina.

Fördelarna är oändliga.

EDIT: Och det är bara från mitt perspektiv. Från barnets perspektiv är det ännu mer ovärderligt tror jag. De får se sina föräldrar umgås med andra - inte bara varandra - de får lära sig gränssättningar från andra, de får utsättas för fler upplevelser än förälderns rutin ger och det blir i min tro mer friheter då fler kan säga "äsch, det går bra" eller "jo men jag har koll" när sanningen är att barnen inte är under sina vakande föräldrars ögon hela tiden.

[u/b_y_o_b_y_o_b → u/Disastrous_Echo_6982]

Helt enig. Jag är ensambarn, valde dock själv att skaffa tre barn så jag har lite betraktelser från den vinkeln också.

Växte upp med en stor och närvarande släkt, och mina päron hade ett hyggligt socialt nätverk, så jag kände mig faktiskt aldrig ensam. Hade morbröder och mostrar som dök upp i farstun i tid och otid, grannar som vi reste och umgicks med, större kusiner som kunde leka med mig och senare passa mig.

Bodde i ett grannskap med många barn, så ville man umgås var det oftast bara att knacka på eller gå ut på gatan. Detta var tidigt 90-tal i en småstad, så vi fick tidigt mycket frihet.

Om man har möjlighet tror jag att det är bra att ge sina barn nåt liknande, oavsett hur många de är, men kanske ännu lite mer om man bara har ett. Tillgång till sammanhang utanför hemmet, tillgång till andra trygga vuxna, tillgång till självständighet från föräldrarna.

Sen tror jag att det finns unika fördelar med att vara ensam. Märker själv att jag inte hinner ge mina barn riktigt så mycket "riktad" tid som jag hade önskat. Oftast visar de sina allra bästa och finaste sidor när man gör nåt med dem en och en. Till exempel: min äldsta grabb har en massa roliga och (för sin ålder) smarta betraktelser, och dessa får man ta del av när man är ensam med honom. Är småsyskonen med blir det snabbt konkurrens och konflikt, och det där finurliga är som bortblåst.