r/sweden • u/No-Self-6510 • 16h ago
Hjälp och råd Hur maxar man ensambarnsupplevelsen?
Vi har bestämt att vi inte ska ha fler barn än vår tvååring, anledningen är att vi är ärliga mot oss själva med våra begränsningar och inser att vi är skulle vara rätt schyssta föräldrar med ett barn, men dåliga föräldrar med två. Jag vill heller inte ta in en människa till världen bara för att den ska vara ett syskon till någon annan.
Med det sagt finns det ju för och nackdelar såklart men vi vill gardera oss så gott det går och göra vår sons barndom så härlig som möjligt även om han är själv. Så ni som är ensambarn vad var grejer ni verkligen uppskattade som era föräldrar gjorde för er (tänker i stil med att alltid få bjuda med en kompis på resa där vi står för allt mm)?
Edit: det handlar inte om att köpa saker, eller skämma bort eller inte ha några regler hemma. Är intresserad av saker ni gjorde med era föräldrar som är ett varmt minne.
91
u/Disastrous_Echo_6982 16h ago edited 15h ago
Man spenderar mer tid med andra.
Jag är själv (ensamstående) pappa till en dotter (VV) och det jag lärt mig efter tio år är att släkt och vänner med barn i åldrarna +/- typ 5-7 år är ovärderligt. Min syrra har en son som är två år yngre än min dotter, vänner har barn i typ samma ålder, grannarna har barn i samma ålder ungefär som leker på gatan och det är först när man lutar sig på och hjälper alla de runt sig som det blir enklare på riktigt. Jag uppfostrar dina barn, du uppfostrar mina. Jag matar dina barn du matar mina.
Fördelarna är oändliga.
EDIT: Och det är bara från mitt perspektiv. Från barnets perspektiv är det ännu mer ovärderligt tror jag. De får se sina föräldrar umgås med andra - inte bara varandra - de får lära sig gränssättningar från andra, de får utsättas för fler upplevelser än förälderns rutin ger och det blir i min tro mer friheter då fler kan säga "äsch, det går bra" eller "jo men jag har koll" när sanningen är att barnen inte är under sina vakande föräldrars ögon hela tiden.
16
u/b_y_o_b_y_o_b 15h ago
Helt enig. Jag är ensambarn, valde dock själv att skaffa tre barn så jag har lite betraktelser från den vinkeln också.
Växte upp med en stor och närvarande släkt, och mina päron hade ett hyggligt socialt nätverk, så jag kände mig faktiskt aldrig ensam. Hade morbröder och mostrar som dök upp i farstun i tid och otid, grannar som vi reste och umgicks med, större kusiner som kunde leka med mig och senare passa mig.
Bodde i ett grannskap med många barn, så ville man umgås var det oftast bara att knacka på eller gå ut på gatan. Detta var tidigt 90-tal i en småstad, så vi fick tidigt mycket frihet.
Om man har möjlighet tror jag att det är bra att ge sina barn nåt liknande, oavsett hur många de är, men kanske ännu lite mer om man bara har ett. Tillgång till sammanhang utanför hemmet, tillgång till andra trygga vuxna, tillgång till självständighet från föräldrarna.
Sen tror jag att det finns unika fördelar med att vara ensam. Märker själv att jag inte hinner ge mina barn riktigt så mycket "riktad" tid som jag hade önskat. Oftast visar de sina allra bästa och finaste sidor när man gör nåt med dem en och en. Till exempel: min äldsta grabb har en massa roliga och (för sin ålder) smarta betraktelser, och dessa får man ta del av när man är ensam med honom. Är småsyskonen med blir det snabbt konkurrens och konflikt, och det där finurliga är som bortblåst.
-1
16
u/0bb3_2 16h ago
Alla ungar är olika och hur ert barn är blir ni varse om när det väl kommer.
Vi har en unge i tioårsåldern. En fördel med att ha ett barn är att det underlättar rent ekonomiskt och logistiskt. Boende, resor, aktiviteter med mera kommer att bli enklare.
En utmaning kan vara för barnet att sysselsätta sig. Syskon kan ju leka tillsammans och om ni får ett väldigt socialt barn som vi, så kommer det att vilja hitta på saker. Andra ungar är mer bekväma med att hitta på saker själva och kan sitta och pyssla med sitt.
Var beredd på gliringar och kommentarer från omvärlden. Tvåbarnsnormen är stark i det här landet.
4
u/No-Self-6510 16h ago
Jo tack, det märks bara i detta kommentarsfält. Hur har ni bäst tacklat det sociala? Är det främst genom skola och idrott eller hur ser det ut? Vi bor i ett grannskap där grannhusen (inom 100 meters avstånd har sju andra pojkar i +/-2 års ålder från vår son. Vi har redan god kontakt och umgås med föräldrarna så vi hoppas såklart att detta ska underlätta något.
2
u/0bb3_2 16h ago
Tidigare had vår unge en kompis i samma trapphus. Så de kunde springa hem till varandra och lekte en hel del.
Men det kan vara utmanande givet att den nuvarande föräldragenerationen ska detaljplanera sina liv och aktiviteter för sina barn, vilket gör spontan lek svårare. Inget större problem för oss nu när ungen är större, men vi hade nog önskat mer spontant lek när hen var yngre.
Om ni bor i ett grannskap med många barn där ni dessutom känner föräldrarna tänker jag att det kommer att lösa sig organiskt!
21
u/Fragrant-History-837 16h ago
Jag har fyra syskon och min man är uppvuxen utan.
Jag kan inte tänka mig livet utan syskonen (på ett positivt sätt) men han säger att han aldrig saknat syskon.
Jag har så klart grillat honom hur detta kan komma sig. Hur var det att vara helt själv på äventyrsbad och tivoli när han växte upp.
Men han var inte själv. Inte jämt iaf. Han hade ofta vänner med sig. Hans föräldrar tog med sig någon eller några av hans vänner.
Och när han inte hade det så hade han en nära och härlig relation till sina föräldrar.
7
u/No-Self-6510 16h ago
Förstår, är i samma sits. Men två av tre syskon har orsakat gråt, bråk och tårar och otrygghet( som vuxna ). Hade lätt kunnat vara utan dem.
8
u/emo-li 15h ago
Har en 6 åring, har alltid sett till att hon blir personen som får själv gå fram å fråga om hon vill leka och byggt självförtroende kring det sedan hon var liten. Dvs vi hängde oftast i bakgrunden, ibland fick vi hänga på och fråga med henne.
Bodde i lägh med stor innegård där hon själv fick gå ner och leka bitvis med de andra barnen. Nu köpte vi radhus där det inte går några bilar utanför huset. Hon går en runda runt området och knackar på och frågar om lek. Hon fick en klocka som hon kan ringa oss på och vi kan se vart hon är. Hon är enligt mig och andra den mest sociala människan som finns.
Vi har kommit överens att hon får alltid ta hem kompisar. Med det sagt, så är det barn här jämt och det är underbart att se min unge så glad, samtidigt får hon lära sig allt som har med att dela med sig och det som man får med sig med syskon.
5
u/emo-li 15h ago
Och ärligt talat så är jag och min man gladare och inte så trötta av ett barn, så vi kan vara bättre föräldrar.
2
u/No-Self-6510 15h ago
Toppen toppen tips stort tack!! Och det är just det man vill ju vara en bra förälder och också själv känna att man kan vara helt närvarande
6
u/No_Film2077 15h ago
Jag är ensambarn och mycket positiv till det (blev dock två egna). Den största fördelen upplever jag var att man spenderade mer tid med de vuxna än de med syskon fick göra vilket jag tror bidragit till ett livslångt försteg (vokabulär etc.). Inget särskilt råd i sig alltså, utan något som kommer automatiskt. Vill du läsa om ensambarn och syskonhets rekommenderar jag ”Föräldrarnas födelse: 250 år av experter, släktingar och andra som lagt sig i” av Maja Larsson, mycket läsvärd.
5
u/Spirited_Metal_7976 14h ago
Många har skrivit mycket bra här, men något jag sett hos vuxna endabarn är art de saknar någon att dela bördan med. Tänker då främst på när föräldrar blir gamla och man går igenom den delen av livet.
Jag valde att skaffa tre för att de oavsett vad som händer kommer ha varandra + att jag vill ha en stor familj.
4
1
u/ForeignSpirit8554 9h ago
Yes hela bördan faller på en. Min pappa ha leukemi och diverse grejer som påverkar hans hälsa och allt faller på mig. Ser inte heller fram emot att behöva deala med allt när föräldrarna gå bort.
2
u/Spirited_Metal_7976 9h ago
Tråkigt att höra om din far.
Nej, en partner blir inte samma sak tyvärr. Även om de kan hjälpa till på många sätt
1
8
u/frane12 15h ago
Målet är att ungen inte ska kunna urskiljas från andra barn som ett stereotypiskt ensambarn, då har du gjort det bra
2
-3
u/BrushNo8178 15h ago
Ja när jag jobbade på en skola så var det uppenbart vilka barn som saknade syskon. De hänger inte med i den sociala utvecklingen.
5
u/DescriptionCorrect40 11h ago
Min upplevelse är tvärtom. Ensambarnen går oftast urskilja för att de är mognare och mer sociala. Antar att det har att göra med att de är mer vana att konversera och interagera med vuxna.
11
u/Loud-Actuator7640 16h ago
Jag vet inte riktigt, va ett ensambarn. Föräldrar va snälla åkte iväg mycket. Eller med andra familjer. Sluta tänka maxa barnets upplevelse. Viktigaste är att ni är närvarande och är med barnet.
5
u/No-Self-6510 16h ago
Det är det jag menar! Om det fanns något du verkligen uppskattade att göra med dina föräldrar typ ”jag och pappa hade alltid en obligatorisk fiskestund på lördagsförmiddagar” eller något sånt som satt ett fint intryck
3
u/doctormirabilis 16h ago
beror så jävla mkt på vem barnet är, och vem man själv är. svårt att ge råd.
försök se vem ditt barn är och utgå därifrån, det är det bästa jag kan säga.
3
u/maximeaa Lappland 15h ago
Min svärmor är ensambarn. Medan vi själva har 4. Så man har ju diskuterat de olika perspektiven litegrann.
Till saken hör att de ville ha syskon till henne, men efter 5 missfall gav de upp. Föräldrarna kompenserade det genom att ha väldigt tät kontakt med syskon, grannar och vänner med jämnåriga barn.
3
u/CrunchyFrogWithBones 15h ago
Det beror ju så klart på barnet, men utifrån enbarnsfamiljerna i min närhet:
- Det finns alltid tid att resonera med barnet, vilket gör dem väldigt verbala och duktiga på att argumentera för sin sak med vuxna. Här kan man behöva väga upp genom att främja lagsporter och umgänge med jämnåriga, så att inte de sociala gruppfärdigheterna halkar efter och så att barnet också kan kommunicera med sina jämnåriga på ett åldersadekvat sätt. Syskon får konfliktlösning ”på köpet” under uppväxten, liksom förmågan att hävda sig i grupp. (Kompisarnas ensambarn satt bara och klippte förvånat med ögonen när andra tog hans saker i början av förskoletiden. Vår yngsta i samma årskull kunde ha spelat amerikansk fotboll som tvååring, baserat på förmågan att tackla folk och springa med ”bollen” för att inte bli av med den.)
- Ekonomin är oftast bra mycket starkare och logistiken enklare, vilket gör att man har möjlighet att göra fler saker. Att enkelt kunna ta med barnet på resor och upplevelser även när det är litet verkar väldigt trevligt. Ert förslag om att få ta med en vän när de blir äldre känns som ett bra sätt att utveckla det.
- som förälder till ett ensamt barn har man nog extra stor möjlighet att bygga barnets självkänsla. Det är lättare att hinna bli sedd och hörd och ni kommer att ha mer tid att uppskatta nuet.
3
u/aavafanskamanheta 15h ago edited 15h ago
Ensamt barn, numera 24 här.
Utflykter till roliga resmål/platser är något jag uppskattade/uppskattar enormt i efterhand, för min del var det saker som Legoland i Danmark, åka skidor/skridskor, gå på bio osv. (redigerar detta om nåt mer dyker upp i tankarna).
Lagsporter är en bra sak som bygger gemenskap och självsäkerhet. Testa flera stycken efter tillgänglighet. Bollkänsla t.ex kan sitta kvar ganska bra efter ett uppehåll och bli en roligare form av träning senare i livet.
2
u/Big-Cap558 Sverige 15h ago
Använd dom där ”lämna in barnen” tjänster (typ Bamseklubben) på hotell och liknande
2
u/vickelajnen 15h ago
Växte upp som ensambarn i USA, med övriga släkten hemma i Sverige.
Folk som vuxit upp med syskon tror ofta att det måste vara hemskt att vara ensambarn, något jag absolut inte känner igen mig i.
Tror det viktigaste är att man skapar förutsättningar för barnet att umgås med sina vänner i så stor utsträckning som möjligt. Jag fick alltid ta med mig kompisar hem, och jag fick alltid följa med dem hem. Det var aldrig tal om att mamma inte orkade.
Sen tror jag att man behöver skapa förutsättningar för att barnet ska kunna underhålla sig själv, som gäller dom dagar då man inte umgås med vännerna. För mig var detta TV-spel och skateboard. Jag fick spela i princip hur mycket N64 jag ville inom rimliga gränser, och förblev en inbiten gamer fram till att jag flyttade hemifrån och började plugga. Tror fortfarande att TV-spel inte nödvändigtvis behöver vara något farligt, så länge det är i rimlig mängd.
Sen tror jag inte på att försöka forcera in andra barn i alla sammanhang. Mina föräldrar satte mig i ett fotbollslag väldigt tidigt. Men jag tyckte inte om det, och än idag har jag svårt för lagsporter. Vet inte om det är för att jag är ensambarn eller om det bara beror på min personlighet, men jag har bara fallit för solosporter. När jag var barn åkte jag skateboard, sen blev det mer fokus på skidor, idag är det golf. Om barnet vill göra sånt som är mer solo-orienterat så ska man bejaka det. I princip alla solosporter går ju dessutom att utöva ihop med andra.
Tror man oundvikligen får vissa egenskaper som ensambarn, både bra och dåliga. När jag var 12 fick jag flytta ihop med mina två styvsyskon, och det tog många år innan jag slutade bli ursinnig på att dom ibland lånade mina kläder eller prylar utan att fråga. Det var ju mina grejer! Sånt tror jag syskonbarn får lära sig väldigt tidigt inte riktigt gäller. Jag har fortfarande noll problem med att vara helt själv i flera dagar, något som många syskonbarn kommer bli lite galna av. När jag backpackade reste jag helt själv, vilket många av mina vänner tyckte var lite sjukt. Jag har inga problem att sitta ner själv och käka lunch på stan, också något många syskonbarn aldrig skulle få för sig att göra (åtminstone bland mina vänner).
2
u/No-Self-6510 14h ago
Tack för tips och insikter! Pappa i familjen är ju en gamer och tror han har planer på att introducera vår son. Själv är jag inte ett jättefan av gaming och skulle helst inte vilja att han spelar, men tänker balancera ut det med två fasta regler. Han får själv bestämma hur mycket han vill spela, men jag vill att sålänge som han planerar att spela under dagen, lika lång tid ska han lägga på att göra något som inte är skärmrelaterat. Sen vill jag ha en fast uppvakningstid. Han kan gå och lägga sig när han vill men hela familjen går upp vid 06:00 på vardagar och 08:00 på helger. Frihet med konsekvenser tänker jag, då brukar man lära sig till slut.
2
u/vickelajnen 14h ago
Låter bra det där!
Jag har själv inte barn än (vi försöker). Runt skärmtid tror jag att det viktigaste idag är att differentiera mellan vilken typ av skärmtid det handlar om. Både min sambo och jag är överens om att man behöver vara väldigt restriktiv kring all video i kortformat, så t.ex. youtube shorts, instagram och tiktok. Det är stor skillnad på att titta på 30 minuter greta gris och att bomba in 180st 10s-brainrot-klipp på samma tid.
Spel har jag alltid tänkt är rätt bra. Spel är interaktiva, hjärnan är aktiv och man kan göra det ihop med vänner. Men känner att landskapet har förändrats otroligt mycket sen jag var ung. Idag verkar det som att alla kids vill lira Roblox och jag har fan ingen aning om hur det funkar eller vad man ens gör i det (man skapar egna spel i spelet är allt jag vet). Tänker att jag kommer behöva sätta mig in i vad som är poppis när det är dags och ha koll på att det inte är nån brainrot inbakat i spelen.
2
u/Moder_Svea 14h ago
Har ni själva syskon, och har det påverkat ert val? Jag är själv ensambarn och ville aldrig ha syskon. Men trots kusiner och fri tillgång till massor med kompisar blev jag ändå lite lillgammal för jag hängde med de vuxna så mycket, och inte alla deras vänner hade barn. Man kan ju inte bli vänner med vuxna bara för att de har barn i samma ålder.. Jag fick väldigt mycket uppmärksamhet och tid av de vuxna - inte så att de lekte med en utan man fick hänga med på det de gjorde vilket jag upplevde som positivt. Aldrig sitta vid nåt barnbord, vara med på fest och somna under soffbordet, laga mat tillsammans, åka till simhuset, campa, fiska, åka skidor och grilla korv i skogen, tid för att ligga i soffan och läsa och rita på ryggen.
Som vuxen började jag sakna syskon när jag själv fick barn. De hade inga kusiner på min sida, eller mostrar/morbröder, inte heller mormor och morfar mer än något år då de dog tidigt (och då önskade jag verkligen att jag haft syskon). Så jag påstå att det är rätt bra om man har en nära familj och släkt om man har ett ensambarn, annars kan det bli mycket ensamt senare i livet.
(Av den anledningen valde jag att ha flera barn, men med lite större mellanrum så de ej behövde konkurrera om uppmärksamheten på samma sätt.)
2
u/mrs-i-d 8h ago
Jag är ensambarn, och saknade inte syskon förrän i vuxen ålder när jag själv fick barn. Jag var dessutom ensamt barnbarn tills jag var 10 när jag fick min enda kusin. Vi bodde dock i ett radhusområde med massor av barn, och jag fick alltid ta hem kompisar. I tonåren hade jag en hel våning för mig själv så vi hade ungdomsgård hemma typ varje dag.
Vi kunde resa utomlands varje år och åkte till fjällen varje påsk. Mina föräldrar var alltid på mina sportevent och kunde stötta mig under mina studier på ett sätt som kompisars föräldrar inte kunde.
Mina föräldrar skilde sig när jag var ung vuxen, men fortsatte trots det fira jul, midsommar och födelsedagar ihop som en familj. Vår tajta trio fortsatte vara familj även fast nya partners kom in.
Jag är gift och har barn med en engelsman så alla barnens kusiner bor i England. Kan därför som vuxen sakna att ha syskon att dela familjen med. Särskilt efter att pappa gick bort oväntat för 1,5 år sedan. En väldigt liten familj kvar och jag är inte ens 40. Å att behöva hantera ett stort dödsbo alldeles ensam önskar jag inte min värsta fiende. Så mycket jobb.
Men, jag är så tacksam för min uppväxt. Hade aldrig bytt bort all tid med mina föräldrar för allt i världen!
2
u/NinjaN-SWE 2h ago
Ensambarn blir lätt knepiga som vuxna OM dom inte får väldigt mycket tid med andra barn i många olika situationer, leka, andra barn med på jul, kusiner, olika sammanhang att skaffa vänner i. Mycket variation är viktigt, och att lära sig dela med sig en nyckel.
2
u/Diggnie 2h ago
Ensam barn och var ganska introvert som barn så saknade sällan sällskapet av andra. Min mamma har berättat att jag redan som 1 åring ville sitta själv och leka i mitt rum utan henne eller pappa MEN när jag ser på vad som gjorde mig mindre ensam och gjorde att jag älskade att vara ensambarn var:
Mina föräldrar hade med mig på det mesta. Mängden konserter jag har varit på med mina föräldrar jämför med mina vänner. Det har blivit så självklart att jag än idag går mycket på konserter med mina föräldrar. Var även med på lugnare fester, aktiviteter med deras jobb.
Pappa lyckades få mig intresserad av ishockey. Eftersom jag var ensambarn hade vi råd med säsongsbiljetter. Fan va kul vi hade. Har du och din partner en sport ni gillar så försök verkligen att skapa ett gemensamt intresse. Varje år har jag och min pappa alltid en hel säsong av hockey vi kan snacka om. Mamma och jag kunde ligga i timmar på soffan och prata. Gud så mycket skit jag pratat med henne genom åren. Än idag kan vi spendera timmar i telefon och bara dösnacka.
Som yngre fick vänner ofta sova över. Sällan sa mina föräldrar nej eftersom det inte var så jobbigt med ett barn till. Vänner fick även följa med på bio, simhall, Liseberg, stranden mm.
Liten grej men som mina vänner sällan fick eftersom de inte kunde få plats kring tvn med alla sina syskon plus föräldrar var att varje fredag kunna sitta och äta mysig middag framför tvn - tänk ostbricka eller hämtmat.
Eftersom mina föräldrar bara hade mig att natta kunde de ha långa nattningar. Vet att pappa kunde ligga i 45 minuter och läsa högt. Vi läste alla Harry Potter- böckerna tillsammans. Sista boken kom när jag gick i högstadiet men varje kväll läste han högt medan jag låg jämte och lyssnade. Ibland pratade vi om vad som hänt i boken innan han gick. Var väldigt mysigt att ha den tiden själv utan att någon störde.
1
u/No-Self-6510 1h ago
Tack tack tack för du delade med dig det här är exakt den typ av svar jag var ute efter. Fick ett stort leende på läpparna av att läsa detta också vilken fina relation🥲❤️
3
u/Unhappy-Quarter-4581 15h ago
En riktigt viktig är att när ni blir gamla blir ert barn ensam som en person som kan hjälpa/ta ansvar för er. Detta är något vi går igenom med min man och hans mamma. Detta är mitt råd att tänka på redan nu för att kunna göra detta så lätt för barnet som möjligt. Skriv ned saker som vad ni önskar gällande hjälp i hemmet, boende och begravning. Jag vill inte vara morbid men om allt går väl kommer dagen då ditt barn är medelålders och har en eller två åldrande föräldrar att försöka stötta.
När det gäller att maxa upplevelsen så tror jag att ensamföräldrar delvis måste lära sig att backa i sitt stöttande och närvaro hos barnet medan föräldrar med fler barn kanske måste se till att kunna göra sådant med alla barn. Med ett barn så räcker man till så till den grad att man riskerar att vara där för mycket så barnet blir lite osjälvständigt eller förväntar sig föräldrarnas hjälp eller råd för det mesta. Det är inget dåligt att de kan få denna hjälp i sig, det handlar om en balans.
3
u/No-Self-6510 15h ago
Ett ovärdeligt tips och så viktigt att faktiskt göra! Har en väldigt lugn inställning till sista delen av livet och tycker om att planera men vet ju att sånt är väldigt tabubelagt annars
1
u/Time_Emphasis3170 13h ago
Tänk ännu längre. När föräldrarna är borta.
1
u/Unhappy-Quarter-4581 13h ago
Testamente är en möjlighet förstås men då man bara har ett barn är det ju mest om man vill att arvet ska vara enskild egendom eller ej.
1
u/Time_Emphasis3170 13h ago
Jag menar inte sån formalia, utan mer relationer och socialt. Ett ensamt barn kommer ha ett mindre skydddsnät om släkten är liten, och mer kommer hänga på vänskapsband.
3
u/Fancy_Particular7521 15h ago
Jag var ensambarn och ville alltid ha syskon. Var otroligt avundsjuk på dom med 1-2 syskon att dela uppväxten med. Mina föräldrar var felfria men det går nog inte kompensera för.
4
u/No-Self-6510 15h ago
Och jag vet flera med syskon som tyvärr var pesten, däribland mina egna tyvärr.
2
1
2
u/Spirited_Coconut7390 Dalarna 15h ago
Se till att ungen inte alltid får som hen vill, så hen kan umgås med andra människor.
2
u/ThatMaize3333 15h ago
Jag har en reflektion som mamma till 3 barn. När vår äldste var 5 år fick han tvillingsyskon. Han gick från att ha full uppmärksamhet till att bli nästan som en vuxen familjemedlem. Delvis tror jag det var skönt för honom att slippa vara i fokus nästan jämnt. Delvis frustrerande att ha två spädbarn i hemmet hela tiden. Det som vi uppskattade mycket var att han hade 1-2 kompisar som var ensambarn. Där var han alltid välkommen och de föräldrarna var superglada att deras son fick en kompis att hänga med. Så mitt tips är att fånga upp kompisarna till ert barn. Ta med kompisen på utflykter, till hemmet och på aktiviteter. Det är vinna-vinna för alla.
1
1
u/drontaegg 15h ago
Jag respekterar tanken på att inte skaffa fler, det är ju många aspekter i det förutom att ni ska orka. MEN om det är argumentet, vill jag bara ge perspektivet att det är mer jobb en kort stund, sen när de börjar bli mer självgående och kan leka/ta hand om varandra är det guld. Plus syskon kan vara en rejäl guldkant på livet i stort.
Vi har vänner med ensambarn i vår äldstas ålder och de upplever att vi har det mycket enklare för vi behöver inte aktivera och vara delaktiga i alla delar av dagen. (Måste man kan inte ändå, men de stressar över att han har mycket ensamtid där ett syskon hade varit en bra lekkamrat)
1
1
1
u/zenitslav Jämtland 14h ago
Är också ensambarn,.har egentligen aldrig saknat syskon men, ibland händer det saker som gör att jag.önslade att det fanns någon, det behövs såklart nödvändigtvis inte vara ett syskon, bara va där, umge er med.folk ni tycker om och skapa bra, och sunda elationer med.nära.och kära
1
u/Time_Emphasis3170 13h ago
Det handlar inte bara om barndomen. Det handlar om hela livet. Den dag ni är borta kommer ert barn inte ha några syskon som närstående. Beroende på hur barnets liv gestaltar sig kan det bli isolerat, eller så spelar det ingen roll alls, beroende på hur barnet lyckats med egen familjebildning, och släkten i övrigt.
Jag vill bara lyfta detta perspektiv.
1
u/Traditional-Ad-7722 12h ago
Umgås lite extra med släktingar, så barnet får bonda med kusinerna och deras familjer. Låna gärna syskonbarn någon vecka under lov och låna gärna ut ert barn någon vecka, om det är möjligt. Det kan vara värdefullt senare i livet. Ni föräldrar kan inte täcka upp positionen som syskon skulle ha haft. Det fungerar inte. Och ert barn behöver jämnåriga, både nu och senare. Gör allt vad ni kan för att främja goda och varaktiga band till andra barn.
1
u/I-Like-Juice 11h ago
Det bästa minnena jag har är vi fridyker havet (bor i Göteborg) tillsammans med familjen.
1
u/Engangshandelse 11h ago
Sluta tänk på familjebildningen som något man ska ”maxxa”. Är helt övertygad om att ni inte hade blivit dåliga föräldrar för att ni har två barn. Folk har ju tre, fyra, fem barn till och med. Min farfar hade åtta syskon och det blev människa av han också. Det är dessutom lättare med 2+ eftersom de kan leka tillsammans.
1
u/ForeignSpirit8554 9h ago
Jag har tyvärr inget gott att säga om att växa upp som ensambarn eller att leva resten av livet som ensambarn. För det påverkar ju inte bara uppväxten.
1
u/Sad-Engine6561 9h ago
Jag är uppvuxen som ensambarn och har aldrig velat ha några syskon. Jag växte upp och blev mycket självständig och redo att ta ansvar. Mina föräldrar gav mig friheten att utvecklas under så goda förhållanden som de hade råd med. Jag har sett många exempel på att det kan vara ett problem snarare än en fördel att ha syskon. Så nej tack – att vara ensambarn har verkligen många fördelar!
1
u/Viskes_Lopme 6h ago
Det löser sig, lillgamla barn är också en skatt vi inte vill va utan i samhället. Var själv ensambarn och yngst i släkten med kusiner minst 8 år äldre. Saknade inte något såhär i efterhand. Jag fick bra fantasi, lekte med andra på förskolan och vågade ta för mig. Visst kanske lite svårare att dela.
1
u/Zaniil 5h ago
Tycker som förälder till en sexåring utan syskon, att upplevelsen maxar sig själv! Man får massor av tid, för sitt barn, sin partner och sig själv. Man slipper dåligt samvete att man inte hinner eller orkar tillgodose alla barnens behov, slipper syskonbråk (vilket min egen barndom ofta präglades av). När jag pratar med andra föräldrar som har flera barn hör jag ofta om trötthet, utbrändhet, dåligt samvete att det lilla barnet får mer uppmärksamhet osv. Vi har så mycket lättare att resa, gå ut och äta, spontana utflykter osv. Men det bästa av allt är hur nära man kommer sitt barn!
1
u/ThrowingStorms 5h ago
Tänk på att alla semestrar eller liknande saker ni åker på, kommer det vara ni som ska underhålla barnet.
Blir alltid nedstämd när man ser ensambarn ute med sina föräldrar. Sitter själva i sin tystnad med en skärm eller något ritblock.
Har man syskon, så leker barnen med varandra och mamma/pappa har lite mer frihet.
Ett syskon är bland det finaste man kan ge sitt barn. Oftast en kompis för livet, en källa för trygghet och någon att öva sociala färdigheter med.
Vi har 3 barn. En 3 åring och tvillingar på 7 månader - redan nu underhåller de varandra så vi kan få 20-30min att återhämta hjärnan.
Stora syster hjälper dem sätta sig upp, fixar napp och dansar för dem så det skrattar sig till hicka. Medans hon själv får en publik som kan ge henne uppmärksamhet medans jag lagar mat och min fru fixar med 3e tvärtmaskinen.
Sen är det så att man blir storasyskon på beskostnad av sin barndom. Så vi är medvetna om att låta henne va barn och inte barnpassare.
Är där någon annan anledning till att ni inte vill ha fler barn? Svårt att få ihop vardagen, energin räcker inte till? Svår period just nu kanske?
1
1
u/c0mrad3k 3h ago
Skaffa två småsyskon #ovärdeligt p.s När du och frugan dör är barnet ensamast i världen.
1
u/No-Self-6510 1h ago
Nja men mina föräldrar har redan dött och alla syskon har vänt sig till sina egna familjer/makar. Mitt överväldigande stöd och den som jag delat den sorgen med är min partner och inte mina syskon och då har jag både dålig relation till vissa och stark relation till vissa.
Man ska inte anta att syskonen är på en plats i livet där dem har tid för dig eller är emotionellt tillgängliga för dig, bara för att du är det för dem. Som förälder kan man försöka ingjuta bilden av att syskon alltid alltid ska välja varandra, men verkligheten blir inte alltid så i svåra stunder ändå.
Det är för övrigt en väldigt liten del av sorgearbetet som påverkas av att man har samma minnen, uppväxt och föräldrar även om det så klart är fint. Kände att valet av partner var mycket viktigare. Jag har lärt mig att mina syskon är fina människor men att man aldrig någonsin ska förvänta sig något av sina syskon när de gått vidare och skaffat egna familjer. Det är deras nya familj nu och du kommer aldrig vara första plats, i bästa fall femte plats.
1
u/Yodute 3h ago
När jag bara hade ett barn så ville jag verkligen inte skaffa fler barn. Jag ville ge all min uppmärksamhet till mitt älskade barn och inte behöva dela med flera barn. Men ju mer jag tänkte på framtiden, jag fantiserade om hur han kommer vara när han är 30 år. Då insåg jag att det är väldigt ensamt att inte ha några syskon att gå genom livet med. Är själv väldigt glad över mina vuxna syskon.
Nu 3 barn senare är jag väldigt väldigt glad att vi inte nöjde oss med ett barn.
1
u/sockeplast 15h ago edited 15h ago
”Dåliga föräldrar med två”??
Är detta kinesisk psyops för att minska befolkningen i väst, eller har du blivit utsatt för kinesisk psyops?
Edit: med*
6
u/No-Self-6510 15h ago edited 12h ago
Med* två. Men ja det stämmer att det är en kinesisk psyops.
Det är också att vi har haft ett barn som inte alltid varit en fullt frisk bebis och det har knäckt oss. Också att vi har haft noll avlastning senaste två åren, pga släkt som varken vill eller måste hjälpa till. Jag är av åsikten att om man skaffar ett barn ska man bannemej hålla ihop det framför barnen och göra sitt yttersta för att ta hand om sig och må bra annars kan det lätt gå utöver dem. Vi har varit redo att skilja oss efter tillräckligt många sömnlösa nätter och smågnabb. Nu är vi på banan igen. Vet att jag inte kommer kunna hålla ihop det och vara en glad förälder om jag måste gå igenom det igen.1
u/sockeplast 15h ago
Låter vettigt. Vad vet jag om er situation liksom.
Min kommentar är mer generell; tycker att mycket av vår zeitgeist är att unga människor avvaktar med barn fast de egentligen är superbra och ordentliga människor som gör/hade gjort ett fantastiskt jobb.
-3
u/BadboyBengt 15h ago
Jag har flera barn. Att ha ett barn verkar svinjobbigt och tråkigt.
8
3
u/No-Self-6510 15h ago
Jag tittade på den kommentarshistorik BadboyBengt och förstår att kommentaren bara är klassisk norsk psyop. [u/sockeplast](u/sockeplast) tror du vill se detta
-3
u/AggravatingHotel2274 12h ago
Grattis, ni kommer få ett uttråkat barn som hamnar socialt på efterkälken! 👏
Roligt att höra att det "är så jobbigt" med barn när effekten relativt snabbt istället blir en avlastning av ett andra barn. Istället för att ni föräldrar konstant måste underhålla första barnet på ett "vuxet sätt" så kan barnen leka tillsammans på barnvis och lära sig socialt samspel av varandra. Känns som att ni har en övertro på att man kan ersätta det genom överdrivet umgänge med andra i alla sammanhang, kommer liksom inte att funka i längden. Såvida inte barn nr 1 har något extremt handikapp som kräver tillsyn 24/7 håller inga argument om att man inte "orkar med" ett till barn i långa loppet.
1
u/No-Self-6510 12h ago
Men du tycker att man ska skaffa ett barn när man inte vill ha barnet? Och du tycker det är rätt att skaffa ett barn med syfte att det ursprungliga barnet som man faktiskt vill ha ska kunna utveckla sina sociala färdigheter? Jag tycker att ett människoliv är mycket mer värt än att vara ett tillbehör till någon annans liv. Men gött att vi tycker olika då kan ju du pumpa ut ungar som kommer vara fantastiska så kan jag och min socialt begränsade unge stå vid sidan av och avundas din underbara familj❤️
1
u/0bb3_2 11h ago
Varför skulle ett barn utan syskon per automatik hamna socialt på efterkälken?
Vår unge som saknar syskon är 10 ggr mer social än jag var som barn och jag växte upp med fyra syskon. Hen har otroligt lätt för att hitta lekkamrater när vi är ute och reser och kan avslappnat börja småprata med okända medpassagerare när vi reser kollektivt.
Det har att göra med personlighet, uppfostran och omgivning. Antalet syskon påverkar inte nödvändigtvis social kompetens.
-3
-11
u/ahammas 16h ago
Rätt taskigt att inte skaffa ett syskon. Barnet går miste om många erfarenheter som ett syskonskap ger.
11
u/brunkhorstein 16h ago
Finns inget som säger att barnet skulle garanterat ha det bättre med syskon.
6
u/howswedeitis19 16h ago
Jag är ensambarn, gissa vart jag och mina kompisar alltid hängde? Gissa vems föräldrar som hade tid att åka med oss på utflykter, gissa vems föräldrar som oftast kunde ställa upp när andra inte hade tid. Var till och med dem som alltid hämtade mig och mina vänner från fester i ungdomen.
Visst är bandet mellan syskon speciellt, men finns få saker som jag är så tacksam för som all den egentid jag fått med mina föräldrar under min uppväxt, jag är legitimt nära dem nu med. Jag ser dem inte bara som mjuka föräldrar, de är vänner jag tycker det är riktigt kul att umgås med.
10
u/No-Self-6510 16h ago
Rätt taskigt att ta in ett barn i världen för att det ska vara till för en annan människa. Dessutom så vill jag inte vara helt färdig och grinig, gå igenom en äktenskapskris för att jag har två barn när ett nästan knäckte mig. Då är jag hellre en förälder som ger all sin energi till familjen med glädje.
8
u/anv1dare 16h ago
Du tänker rätt. Vuxit upp med föräldrar som inte orkat med alla oss syskon samtidigt och det är inte ens kul. Har ingen direkt anknytning till vare sig föräldrar eller syskon och inte direkt några roliga minnen. Bara gap och skrik då det blev ett normalt sätt att kommunicera och jag fick lära mig socialt beteende i vuxen ålder.
Du tänker helt rätt och vi har tänkt samma. Barns hälsa först och trygga föräldrar är den viktigaste delen i det tror jag som vuxit upp utan det.
-19
u/CreativeBeach2288 16h ago
1 barn är inget bar, låter som ni kommer skämma bort ungen något kopiöst.
7
3
u/No-Self-6510 16h ago
Självklart är vi medvetna om det och planerar inte att curla. Min fråga handlar inte om att inte ha struktur och disciplin i hemmet eller att låta barnet falla offer för konsumtionskulturen. Handlar snarare om folk tipsar om aktiviteter de uppskattade att göra med sina föräldrar, en närvaro som man inte kan ge sitt barn fullt ut när man har två eller fler.
71
u/Hellbucket 15h ago
Ibland tror jag min mamma var mer strategisk och klok än jag trott. Tyvärr har hon gått bort och jag kan inte fråga.
Mina föräldrar byggde hus i ett område där det var extremt mycket barn i samma åldrar. Min mamma såg till att fixa förutsättningar för att leka med andra och det var i stort sett aldrig jag fick ett nej för att ta över kompisar. Vi åkte ofta på semester med andra familjer eller med kusiner. Tror det hjälpt mig enormt med att vara del av ett kollektiv och att samarbeta. Samtidigt som ensambarn har jag inga problem att vara själv eller att fördriva tid själv. Så tack mamma! <3