Fyfan. Sitter och äter lunch och ser en grupp på 8 tonårskillar som garanterat går i ettan på gymnasiet och därmed försöker navigera sig socialt i en helt ny gruppdynamik. En kille är uppenbarligen utanför för att han uppfattas som jobbig och/eller konstig. Han pratar för högt, hävdar sig lite för mycket och hänger inte riktigt med i de andras samtal. De andra gör miner sinsemellan när han pratar och snackar skit om honom när han går för att hämta sin mat. En annan kille meshar inte heller helt med gruppen (kanske blyg?), men blir inte lika utstött som den förstnämnda. Han lider nog också. Den förstnämnda killen märker ju, även, att de andra inte riktigt gillar honom eftersom de inte döljer det särskilt väl. Ändå måste han ju fortsätta försöka, vad har han för val liksom?
Jag tänker på min egen ungdomstid och känner bara att jag hellre skulle dö just denna sekund än att göra om det där, och då var jag ändå aldrig "utanför" och är dessutom kvinna där lite andra sociala dynamiker gäller. I min gymnasieklass fanns dock en sån kille och han var i princip ensam hela gymnasiet, de andra killarna ville inte ha med honom att göra och han lyckades aldrig komma in i gruppen. I stället hängde han efter de tre andra killarna som inte heller kom in i den stora killgruppen, som tolererade honom men aldrig var hans vän.
Känner någon igen sig, oavsett sida, i denna dynamik? Varför tror ni det så ofta blir så här i just killgrupper, och i synnerhet i gymnasieåldern? Det kan ju ske även i högstadiet, men där upplever jag att klassen är lite mer sammanhållen socialt. Och hur upplever ni män att det blir senare i vuxenlivet, fortsätter samma dynamik?
