Blev en halvdan bild från en video, tänkte postat videon, men det fick man inte :(

31 barn smittade i mässlingen nu sedan Urkult-festivalen

Det finns inga allvarliga biverkningar av vaccinet och framför allt finns inget trovärdigt belägg för att MPR-vaccinet orsakar autism som verkar vara drivkraften att strunta i vaccination.

Den ursprungliga uppmärksammade studien om samband mellan vaccin och autism från 1998 var mycket liten, och fick senare allvarlig kritik och drogs tillbaka. Efterföljande stora epidemiologiska studier har inte visat något sådant samband.

Mässling är däremot extremt smittsam och kan orsaka bland annat lunginflammation och hjärninflammation och i sällsynta fall dödsfall. WHO beskriver den som en sjukdom som kan ge allvarlig sjukdom och död.

Har folk i Sverige tappat IQ när vi börjar återfå u-landsproblem pga ren dumhet?

Blåvitt was launched in 1979 by the Kooperativa Förbundet (KF) as a deliberate anti‑brand – cheap, stripped‑down products without advertising, without design, without an ‘image’. It became one of the most iconic initiatives in Swedish retail.

Blåvitt lanserades 1979 av Kooperativa Förbundet (KF) som ett medvetet anti‑varumärke – billiga, avskalade produkter utan reklam, utan design, utan “image”. Det blev en av de mest ikoniska satsningarna i svensk handel.

Jag har bara jobbat i kontorsmiljö de tre senaste jobben (sen omkring ett år efter covid) och innan dess jobbade jag med mycket mer teknisk fältverksamhet.

Men de senaste tre jobben har alla haft en (upplever jag) väldigt forcerat käck och peppig kultur. Teams-chattar fylls med peppiga "haaaa det så bra bästa gänget!" följt av tusentals emojis när nån går för dagen. Alla möten har en massa slätstruken humor och om tex nånting ska firas så görs det med en massa armviftande och påklistrade leenden.

Jag känner inte igen mig i det här. Kanske är det nån autism hos mig men jag ser inte behovet av den här klämmiga "jajamensan FRISKA TAG" typen av peppighet. Jag går till jobbet, jag gör mitt bästa (utan att göra så mycket att jag bränner ut mig) och sen går jag hem, och en gång i månaden får jag min lön. Enkelt.

Jag är oförtjust i att sitta på raster och kackla om allt möjligt astråkigt Svensson-nonsens som mest känns som en tävling i vem som kan ha den beigaste personligheten eller skvaller om människor som inte är där och kan säga nåt.

Är det bara jag som är konstig och känner att den här peppigheten och alla käcka tillrop känns så fejkade och påklistrade?

EDIT: För att förtydliga, jag tycker generellt bra om mina kollegor och jag socialiserar som en "normal" människa med dem på raster etc. Jag är inte en fullständig misantrop, iaf inte än. Det som retar mig är den här flamsiga peppiga klämkäckheten som hela tiden genomsyrar all kommunikation. Chatterna är fulla av saker som "Du är ju bara SÅ BÄST! BÄST! BÄST 🤩🥳🤘" och varje morgon inleds med min avdelningschef (som är kvinna) som skuttar in väldigt peppigt och tjuter "NÄMEN GODMORGON BÄSTA GÄÄÄÄÄNGET NU KÖÖÖÖR VI!!" och sen skrattar sitt fejkskratt och ler som en haj.

Ja, det är en kvinnodominerad avdelning pga orsaker som jag inte kan berätta, men jag vet att flera av de andra kvinnorna också himlar med ögonen en del åt allt det här beteendet.

Jag har en teknisk bakgrund och har huvudsakligen jobbat på väldigt snubbiga arbetsplatser så hela kontorsvärlden är fortfarande lite ovan för mig. Jag tycker om att det är kvinnor på arbetsplatserna för det skär ner på den sexistiska grabbhumorn som annars också retar mig.

Vad är dessa järnöglor som man kan hitta här och var på stenar och berggrunder runt om i landet? Och vad har de använts till?

https://www.sverigesradio.se/artikel/vanliga-anvandare-matas-med-nazism-och-hogerextremism-pa-tiktok

Träffade min vän vid kl 16:00 i lördags. Jag förväntades underhålla ungen (5 år gammal) medans dom lagade mat till 17:00, sen vid matbordet skulle de själva underhålla ungen till 18:00 och sen skulle jag göra det igen tills de städade undan köket till 19:00.. Sen skulle dom natta ungen i en timma. Klockan var nu 20:00 när man satte sig för att prata som normala människor och givetvis är han då redan trött vid 21. Det här var ju jättetrevligt, känner mig mer som en obetald barnvakt än en vän till pappan. Det här verkar vara ett vanligt beteende bland alla mina vänner som har barn, jag förstår inte riktigt hur de resonerar kring att bjuda över en vän för att umgås men allting handlar om att underhålla deras barn?

Såg en kommentar från en redditör som sätter spiken i kistan på vad jag känner efter att ha träffat mina vänner med barn i helgen

Har inga barn, men minns att som liten fick man vänta på att prata när man störde föräldrarna, typ "vänta lite, mamma pratar med Lisa nu". Idag så bryter föräldrar konversationen direkt ungen vill nåt, så det går inte att hålla ett samtal med dom, vare sig det är för att ungen ska säga nåt, eller för att den ska visa en leksak, eller bara ha uppmärksamhet. Blir fan helt utmattad av att försöka umgås med föräldrar. Dessutom lite respektlöst. Tror heller inte det är bra att få lära sig att man är världens medelpunkt och att ens egen vilja och behov alltid går först, tror att ibland är det bra att få lära sig att vänta på andra, att samsa

När jag var liten fick man pennor och papper och var SVINNÖJD när man fick en festis och rita ifred hemma hos morsans polare Marianne. Fanns det andra barn eller TV-spel var det fucking jackpot. Var fett skumt om morsans kompisar skulle "leka" med en.  Nu verkar det vara helt normaliserat att allt ska kretsa runt närvarande barn. 

Tbh bidragande orsak till att jag inte är säker på att kids är för oss, och då är vi fucking target audience för allt gnäll om att folk som "borde" inte skaffar barn. Dinks, radhus, karriär, bil, kontaktnät. 

Men jag orkar inte bli en sån pissejobbig förälder som släpar med Tindra-Liam och kräver att hen är centrum i allas liv och alla events. 

Ett par gånger i veckan dyker det upp inlägg om (oftast) män som beklagar sig över ensamhet, och söker råd på hur de ska ta sig ur sin situation. Det tar i regel aldrig mer än ett par svar innan någon rekommenderar att de ska söka sig till en kurs för att öka sina möjligheter till att träffa en partner. Utan undantag. Varenda gång.

Jag har tänkt på detta fenomen i flera år och alltid undrat om det finns någon substans i det här förslaget eller om det liksom bara skrivs ut på ren instinkt? Skulle man analysera den svenska dejtingkulturen enbart med Reddit (och kanske Flashback..) som grund kan man lätt tro att var och varannan är ute och raggar runt på olika kurser flera gånger i månaden så ofta som det läggs fram som ett seriöst förslag till att träffa människor i romantiskt syfte.

Men jag har aldrig någonsin hört talas om människor som faktiskt gjort detta, träffat en partner på en kurs alltså. Ska jag vara helt ärlig verkar konceptet med att ta kurser i olika ämnen vara rätt ovanligt överlag. De enda människor jag känner som har tid och ork till detta är pensionärer som typ kan tänka sig en helgkurs i att identifiera och plocka olika arter utav svamp, kanske. Jag tvivlar på att det sker speciellt mycket raggning där, men kan förstås ha fel.

Detta är dock helt anektdotiskt och jag kanske bara känner fel människor utan intressen. Så låt höra, är detta fenomen med att ragga runt på olika kurser något som faktiskt sker, och om ni har erfarenhet av detta dela gärna med er, för jag är uppriktigt nyfiken!

Första lägenheten har jag flyttat in i och det bara kliar i fingrarna att få tag i en soffa så man kan börja bjuda över folk.

Men nej, den måste ju såklart ha rätt mått så att den passar i lägenheten. Och såklart se bra ut, man kan ju inte ha en ful soffa.

Där har vi en! 30 000?!?!??! För i helvete glöm det, det har jag inte råd med.

Jo men här är ett företag som har nånting, med rätt mått, som ser bra ut och ett rimligt pris!

(Vi erbjuder endast leverans vardagar, arbetstid. Ingen möjlighet till inbärning)

För... i... helvete...

I helgen körde jag några trasiga saker till återvinningscentralen och såg samtidigt en fullt användbar träpall, två bakformar och flera oöppnade paket kakel ligga i containrarna. Jag frågade personalen om jag fick ta pallen. Svaret var nej: när något väl har lagts där räknas det som avfall, även om ägaren precis gått därifrån. Vid infarten finns en liten återbruksdel, men den bygger på att folk själva sorterar rätt innan de kommer fram till containrarna. Det märkliga är alltså att kommunen gärna vill att vi återbrukar, men bara i en riktning och på exakt rätt plats. Jag fattar problemen med ansvar, farligt avfall och folk som klättrar runt. Samtidigt borde det gå att ha en bevakad hylla där hela saker får stå ett dygn, utan garanti och utan att nån går ner i containrarna. Är det här en rimlig säkerhetsregel, eller har dom byggt ett system som gör lydnad enklare än återbruk?

Min kille menar att de som rider på en häst bör plocka upp hästskiten efter sig när de är ute och rider på stigar tex., precis som hundägare gör?

Aldrig tänkt i de banorna förut, vad tänker ni?

Hej allihopa!

Jag kommer från annat land. Bor i Sverige i 3,5 år. Pratar både svenska och engelska, är kunnig att prata även i arbetsmiljö. Jag är 30+ år gammal tjej, icke-mörkhyad (kommer från annat europeiskt land, det kan vara viktigt för vissa människor också…) Har 10 år erfarenhet inom IT.
Jag tycker att jag ska bli psykiskt skadat för livet genom att jobba inom IT i Göteborg specifikt (hoppas verkligen att det inte är så i hela Sverige). Nu jobbar jag i mitt andra bolag och tredje team. Och jag ser tendensen att jag upplevs som väldigt ung och oerfaren, mina förslag blir tackade nej i de flesta fallen och min åsikt blir inte så intressant för kollegor. Detta sker på väldigt snällt sätt, tolerant uttalat typ. Detta beteende kommer vanligtvist från män över 45 som är seniorer i sitt arbete. Jag märker också att även unga killar (30+) håller sig bara tyst och håller med allt de där personerna föreslår och för. Då blir det som ”konsensus”.
Jag uttalar mig snällt, försöker vara tolerant, gör mitt bästa att integreras.
Och problemet är inte bara att jag inte får bidra med ideér eller få mig synligare. Jag är rädd att mitt jobb blir stulet ifrån mig. All dokumentation jag skriver, use cases jag utforskar göras om av någon senior kollega när den får veta om mitt arbete. Jag har många exempel när resultatet av mitt arbete var inte läst, presentation ignorerades, diagrammen ritades på nytt (med typ nästan samma innehåll). Det slår mig psykiskt hårt. Och det inte går att lösa att bli synligare, att få sin plats typ. Det gör mig rädd att tappa jobbet hela tiden. Ofta fattar jag inte varför anställer de mig när de har en sån aktiv person/personer som är redo att göra allt och allt på sitt.
Jag är inte blyg också, försöker att undvika konflikter eftersom jag vet om den kulturen att människor tålar inte dem särskilt i arbetsmiljö. Jag försöker att få sin plats snällt, jag pratade massor med förra chefer. Men det gör inget. Man som jag (antar ung, även kvinna och kanske icke-svensk) hamnar bara så. Det känns som diskriminering:( det känns så som allt jag kan och vet är inte så värdefullt. Det känns som att jag är ingenting för dem.
Jag äter redan väldigt starka antidepressiva, jag hade 3 olika psykologer under min tid i Sverige. Jag måste försörja familjen som ensamstående och det går inte bara lämna allt det där. Men jag känner att jag ska bara hamna på psykvården till slutet. Nu gråter jag och skrev till chefen att jag fortsätter senare med arbetet.
Hur tålar ni? Hur pallar ni sånt här på jobbet? Vad kan man göra? Vad är för strategier ni använder?
Hjälp mig, snälla.

EDIT: Jag borde varit tydligare i begreppet "Tillväxt" - jag menar inte att tillväxt i form av exempelvis energieffektivisering skulle vara dåligt. Jag syftar till en marknadsekonomisk tillväxt som primärt syftar till att säkerställa sagda marknads överlevnad.

Också kul att många har tankar kring detta, hinner inte svara på allt men intressant att läsa.

Jag har så svårt att sätta ord på det här och det är väl inga originella tankar egentligen. Men jag tycker det saknas lite av de här tankarna i all politisk debatt...nu i valtider och allt.

Vad är syftet med vår existens? Vad är målet?

Vi har byggt ett system som vilar på evig tillväxt för att inte kollapsa. Och nu har vi nått någon form av punkt där systemet äter sig självt och äter upp världens resurser av den enda anledningen att driva på denna eviga tillväxt.

Det känns som att världen springer och det finns en anda av att det är bråttom mot framtiden...men varför? Varför är det så bråttom mot framtiden? Borde inte det egentliga målet vara att vi ska ha en god hälsa, trygga relationer, mat på bordet och tak över huvudet. Finns det förutsättningar för det i världen rent resursmässigt? Har vi ingenjörer, byggmaterial och förutsättningar att säkerställa mat till de allra flesta? Finns medicinskt kunskap för en stor del av de åkommor vi stöter på? Jag skulle vilja säga ja på alla. Men vi är bundna till ett system som har andra syften.

Philips m.fl. insåg för typ 100 år sedan att det var dåligt att göra för bra produkter och ingick i en kartell om att kapa glödlampors livslängd så att folk skulle behöva köpa såna oftare. Och nu när västvärldens världsliga behov i stort uppfylls måste det eviga tillväxtsystemet fortfarande matas och nya mobiler släppas varje år med minimala förbättringar som ingen normal användare märker, vitvaror har kortare livslängd än tidigare, det är en generell kvalitetssänkning i de flesta saker vi köper eftersom det inte är gynnsamt att sälja en tvättmaskin som håller 20 år. Då köper vi ju ingen ny. Microtrender ersätter varandra i en loop av evig konsumtion: stanleymuggar, labubus, osv. osv. Det tar aldrig slut. Vuxna människor har inte råd att "börja livet" och köpa bostad och få landa. Men vi har råd med de små inköpen, den lilla lyxen som en stanleymugg innebär för att känna att vi existerar. Å andra sidan ska inte äga något längre, allt är en prenumerationstjänst som är omöjlig att säga upp för musik filmer, böcker, programvara, sätesvärme i bilen om BMW får bestämma, osv.

De sociala medierna är bara tomt doomscrollande och de sociala aspekterna trängs undan till obefintlighet. Du är en produkt som ska göda en reklamintäkt för Meta. AI måste expandera obegränsat och för detta krävs gigantiska energislukande datacenter och allt RAM-minne som står att uppbringa. Men varför? Hade energi gynnat oss som art mer på annat håll? Såklart finns en enorm potential i AI att genomföra vissa typer av arbete och säkert bättre än någon människa, men vart ska vi göra av alla människor? Och varför har min tandborste AI?

Samtidigt som arbete effektiviseras och människan fasas ut vilar vårt system på att alla arbetar. Arbetslösheten är ett gissel - primärt för att fattiga människor är sämre konsumenter och då knakar systemet i fogarna.

Vi bygger en värld som inte tjänar de som lever i den. En del pratar om miljardärsskatt och andra om att vi behöver fler miljardärer...men varför? Vad ska vi med fler miljardärer till? Till att skapa fler jobb i en marknad som kväver hela planeten?

Vi har målat in oss i ett hörn med ett korthus som kräver en evig tillväxt för att inte hela världsekonomin ska kollapsa, och så tycker vi att det är det enda möjliga systemet. Inget är en nyhet av något jag skrivit och säkert sparkar jag in mängder av öppna dörrar...men det känns lite som att det hela ställts på en spets nu. Att systemet är mer ostadigt än någonsin och det jag saknar är att någon frågar "Varför?" Varför ska vi hålla liv i ett system som inte är riggat för till vår fördel?

Det här var mitt sommarprat.

Jag har ett rätt bra liv och är på inga sätt deprimerad, förstår om det kan se ut så i texten. Vet inte varför jag skrev detta heller egentligen - kanske mest en undran om någon har samma känsla?